Folkmusik på piano.
Elsa Uhr och spelmanssläkten Törnell
Utdrag från tal av Ulla Lundgren vid Akademiska Folkdanslagets
55 års jubileum 1992.
…..Så kommer jag till Elsa Uhr, kallad Uhret av alla som träffat henne Ingen
sade dock Uhret till henne, utom möjligen Olle Schager (SFV:s mångårige
dansledare och sedan ordförande), som var hennes personlige vän och hade en
mycket nära kontakt med henne. Uhret kom från en värmländsk bergsmanssläkt med
lång musiktradition. Hon gick genom Tekniska Skolan i Stockholm (numera
Konstfack) och arbetade sedan några år som arkitekt. Under denna tid kom hon att
bli med i den av Elin Wägner skapade "Norrtullsligan", där hennes kanske något
orginella personlighet gjorde sig gällande. Hon övergav ganska snart
kontorsarbetet för att ägna sig åt musiken på heltid.
Till Svenska Folkdansens Vänner (SFV) kom kon redan 1910, till Akademiska
Folkdanslaget (AF) omkring 1940, där hon ersatte Carin Johansson som pianist.
Hon spelade också för folkvisedanslaget och för Operans och Dramatens
balettskolor. På dem mötte hon Carina Ari, berömd balettdansös, och
ackompanjerade henne vid genombrottet i Paris. Vid Operan var Uhret koreografen
Valborg Franchiis pianist.
Vad är väl att säga om Uhrets musik och sätt att spela? Musiken till
pardanserna var en blandning av den musik hon under sin uppväxt hört av mor och
far, morbröder och farbröder och den sk salongsmusiken i början av 1900-talet.
Det sägs att när SFV en gång under andra världskriget hade en uppvisning i ett
rumänskt flyktingläger och Uhret spelade började rumänerna sjunga och klappa
händerna. På frågan varför svarande Uhret: "Det är väl inte så konstigt, det är
en rumänsk folkvisa." Hon kunde spela en gånglåt som klubba eller schottis. En
amerikansk country-dance gjordes om till klubba eller en irländsk dansmelodi
till schottis. Allt kunde hon spela med djup inlevelse och fin musikalitet. Att
hon spelade med enbart tre fingrar (de andra var krökta) på vänsterhanden kunde
man inte märka.
Hennes följsamhet till dansarna kunde, i alla fall de sista åren, ta sig
sådana upptryck som att hon drog ut på tonerna nästan till stopp när hon såg att
många inte hann med i en invecklad tur. Någon frågade henne en gång om hon bara
spelat piano. "Nej, bevars" svarade hon, "jag började med handklaver, men tyckte
att det inte gav så mycket, så sen blev det bara piano." En annan gång blev hon
tillfrågad om hon kunde spela fiol och gav svaret: "Det kanske jag kan, men jag
har aldrig prövat."
På tal om fioler kan jag tala om att det inte var så lätt att spela fiol
tillsammans med Uhret. Hon bestämde tonarterna och oftast tog hon sådana som
kanske är vackra på pianot men svåra att spela på fiol även för duktiga spelmän.
Dessutom räckte hennes pianoklang till för att ofta "dränka" fiolerna!
Hennes omvittande originalitet tog sig även uttryck i hennes sätt att färdas
i trafiken. I många år cyklade hon i ur och skur till dansövningarna på cykeln
Svea. Vid 70 års ålder bytte hon till bilen Göta. De som åkte med henne i bilen
hade ofta hjärtat i halsgropen för att hon brydde som inte mycket om gällande
trafikföreskrifter. Huvudsaken var att hon kom fram.
……………
Ansvarig för sidan:
